I'll never let you go, if you promise not to fade away

We have the story of the impossible, a tale passed on so frail. One of make-belief. Maybe impossible to achieve. But oh so close...

Jag undrar hur många gånger jag har sagt att jag tycker om dig idag.
Jag ler när jag tänker på det.
Jag ler hela tiden..

19:21
Känner mig ensam.

21:48
Vill ingenting, vill allting.
Vill aldrig sova mer. Vill inte känna den enorma besvikelsen jag får när jag vaknar upp från något så fint. Vill inte drömma mer. Vill uppleva.

22:05
Känner mig rädd. Vill inte tänka på dig hela tiden, för jag tror inte du tänker som jag längre. Jag är otillräcklig.
Vill inte känna såhär. Jag vill vara jätteglad.

De konstiga och otäcka tankarna blev allt värre igår kväll.
Jag bröt ihop lite när jag läste den där, texten.. igen. Jag förstår inte, jag gör faktiskt inte det. Fast det kanske jag gör, lite grann. Det är nog för att du skrev någonting om mig, att du tänkte på mig, som gör att jag inte kan få ut det. Det hände ju aldrig innan det här.
Och för att göra det ännu värre så lät jag det gå ut över en annan person. Förlåt för det, jag ska försöka hålla mina små raserier för mig själv, eh.

Personen fick mig tillslut att bli lite gladare, och på andra tankar. Jag börjar ju alltid le och blir glad när han skriver såna där, små söta sms till mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt just nu, faktiskt. Äsch, jag förvirrar bara mig själv.
Jag tycker om dig, helt enkelt.

(You're in my mind all of the time, I know that's not enough. Well if the sky can crack, there must be some way back)

Nej, usch. Blä, jag vet inte vad för konstigt humör jag har varit på de senaste dagarna. Jag tänker alldeles för mycket på saker, jag verkligen inte borde tänka på. Jag verkligen inte vill tänka på.
Allt på grund av den där jävla texten. Varför läste jag den för? VARFÖRRR? Jävla helvete, vad svårt allt blev.
JAG VILL INTE TÄNKA PÅ DIG, OSS ELLER ER, OKEJ?

09:22
Jag sitter i min säng, jag har alldeles för mycket tankar för att somna om. Huset jag sitter i är tyst, det ända jag hör är tunga andetag av en kär vän, som ligger och sover på en madrass snett under mig. Hon är fin. Jag känner att jag vill väcka henne, men jag gör det inte ändå.
Jag är trött. Sömnen slog mig klockan tre inatt, alla i huset sov, så jag var själv vaken. Fast, egentligen var jag inte själv. Den där fina människan som jag tycker så mycket om, höll mig sällskap på sms. Nästan läskigt fina sms, som jag inte vet om jag vågar tro eller hoppas på. Men det vill jag ju.

"Du: Jag tror jag tycker om dig, på riktigt.
Jag: Tror du?
Du: Ja, jag är ganska säker."

10:22
"All den här tiden som jag vilat och velat, vilat och väntat och kastat bort. Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott"
För några månader sedan satt jag och funderade på den där texten. Jag hoppades på någonting bra. Jag hatade den nästan lite, för jag trodde inte på den, alls.
Nu, älskar jag den där texten.

Jag läste precis någonting. Någonting som en person skrivit.
Det forsade upp massvis av olika känslor i huvudet på mig. Hat, kärlek, ångest, saknad.. Jag log lite när jag läste om fina minnen från i sommras, när vi och våra vänner träffades. När du och jag träffades. Mitt leende fösvann ganska snabbt, när jag läste det andra.
Du skrev att jag var stark. En av de starkaste du känner, du skrev att du inte förstod hur jag stod ut. Jag är inte stark, och jag var absolut inte stakt då. Jag grät varje dag, jag saknade dig varje dag. Jag tänkte på dig hela tiden. Jag kunde bara inte låta dig gå, jag vägrade förlora dig ännu en gång. Just då, kändes det som du var den ända som gjorde mig glad, den ända som gjorde mig lycklig. Jag var kär i dig.
Nu sitter jag här och gråter. Jag såg dig igår, jag ignorerde dig igår och du ignorerade mig. Vi stod ensamma med en annan person, länge. Vi pratade med honom, inte med varandra. Inte ett ord sa vi till varann, fast det är inte så konstigt. Vi har inte pratat på flera månader, så varför börja nu?
Jag vet inte varför jag skriver så mycket om det här. Jag har inte känslor för dig längre, iallafall inte såna känslor.
Visst, jag tänker på dig ibland och undrar vad som gick fel. Hur allt skulle vara om "det där" inte hade hänt. Jag tänker ibland på våra fina stunder i ditt rum, jag tänker ibland på hur vi kysste varandra och ibland tänker jag på när jag sa "jag tycker om dig, ******", tittade in i dina ögon medans du höll om mig och jag ville inget hellre, än att det skulle bli du och jag.
Men jag har gått vidare, jag har försökt iallafall. Jag har träffat någon ny, som jag börjar få väldigt mycket känslor för. Han gör mig glad, bara genom att låta mig se på honom. Jag saknar honom just nu, jag vill ha en av hans varma kramar.

Usch, vilket jobbigt inlägg det blev. Jag vet inte ens om det är rätt att publicera det. Äsch..

(För slutet gör för ont i mig. Slutet har just börjat mellan dig och mig)

Jag hatar att se personen, som jag varit så jävla kär i, sitta bredvid någon annan varje dag.
Jag hatar att det där, snart blir officiellt.
Jag hatar att jag fortfarande tänker på den personen, ibland.
...och jag hatar att jag hatar det, för jag borde ju inte bry mig om det, egentligen.

Jag älskar att du tar upp mer, och mer av mina tankar.
Jag älskar att du, som jag, vill träffas igen. (För jag mår ju så bra när jag är med dig)
Jag älskar när du har din arm om mig, och när du själv säger att du tycker om det.
Jag älskar att du finns just nu.

Fan vad bra allt känns när hjärtat slår åt rätt håll. Jag kan inte sluta tänka på dig.

TJA, jag är glad, nej... Super glad! Hejdå.

Rock 'n Roll dör aldrig, nej. Kom tätt intill, det är okej.
So I can shake you, ooh.
Får jag veta vad du tänker på? Skulle du råna en bank för oss två?
Om det är så, låt mig veta. Om det är nej, så går jag.
Jag ska inte tvinga dig, ooh.

And how can we win, when fools can be kings? Dont waste your time, or time will waste you.

Jag hatar när jag blir så satans osäker och feg, åh. När jag vet precis vad jag ska säga så sviker självförtroendet och det låter bara konstigt. Och det är inte heller kul när ingenting känns ömsesidigt.. wä.
(And I want you now, I want you now. I feel my heart implode and I'm breaking out, escaping now. Feeling my faith erode)

Jag vill ha någon (dig) som vill ha mig tillbaka.
Jag vill kunna förstå någonting.
Jag vill få ut en annan person ur huvudet.
...jag vill ha en kram.

Hej, jag är GLAD, nej... jag är mycket GLAD! Hejdå :D

Hej.
Jag är trött. Jag kan inte sova längre, det är alldeles för kallt för det och mitt huvud sprängs snart av alla tankar och funderingar. Jag lyssnar på beskyddaren och tänker på orden som Joakim sjunger, "Kan du beskydda mig?". Nej, jag tror inte att någon kan beskydda mig, egentligen.
Jag vet inte vad jag ska skriva...mitt huvud är för konstigt. Haha, det där lät fel. Jag är för okoncentrerad för att skriva. Nu har jag kemi, wäääh! Adjö.

(psykbryt)

Ditt nummer är raderat
din MSN är nu raderad från min kontaktlista
alla dina (över 4000 sen mars) sms är raderade
alla bilder och filmer du fanns på i min mobil är bort tagna
Nu ska jag fan i mig glömma bort dig, jag ska!

..jaha. Ni som läste mina tidagre inlägg om jag var jävligt glad och lycklig pga en person (som skrev saker till mig som fick min puls att öka och mitt sinne att hoppas och längta osv) jag kan ju bara säga att jag tar tillbaka det. Jag mår inte bra alls just nu, mina ögon svider och jag kan inte sluta skaka. Den fina och förståndiga meningen "och jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa här" ville inte sätta sig fast i mitt huvud då jag behövde den som mest, fan också.
Men samtidigt som jag känner mig förjävligt dåligt så ser jag också hur låg och osäker en person kan vara. Jag känner också en svag, svag lättnad långt där inne. Jag tog det inte lika hårt som jag gjorde för ett år sedan, måste jag erkänna. Det kan bro på att jag har haft något annat i huvudet, eller någon annan, tänk att man kan bli så glad av ett helt vanligt "hej!"? Men det var kanske inte ett helt vanligt hej, egentligen? Kanske det inte var så, för h*n har gjort mig väldigt glad de senaste dagarna, så om det inte vore för den personen, så hade nog min ögon svidigt dubbelt så mycket och jag hade nog skakat dubbelt så hårt.
Så nu skriver jag med lagom svidande ögon och lagom skakande kropp att det är över, på riktigt, inget mer. Slut.

(och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans)
"jag vill inte att du försvinner igen"
"det vill inte jag heller"
"jag saknar dig"
"jag saknar dig med"

Alla dessa fina natt sms gör mig galen. Du är galen, vi är galna. Varför måste vi såra varandra?

Okej, nej. Det är går inte, det kan inte vara så, det får inte! Jävla kärleksproblem. Att allt ska vara så jävla svårt och omöjligt... Sov inte så bra i natt heller, vaknade varanan minut kändes det som. För mycket tankar, alldeles för mycket. Jag är konstig, känner mig konstig, beter mig konstigt. Jag känner olika känslor för olika personer nästan varje dag nu för tiden, åh. DÖDÖDÖDÖDÖ!

Jag ska döda dig, jag tänker göra det! Nej. Åh. JAG ÄR ARG! Inte ens när jag sitter en meter ifrån kan du ens se på mig. Idiot. Jag saknar dig.

Jag ska snart dra mig till skolan. Ut till kylan, blä. Jo, hösten är fin och så, men kylan förstör allting! Jag fryser ihjäl!!! Onsdagar är fula tycker jag. Det känns som den längsta dagen i veckan, även fast jag vet att det inte är så... HM!
Jag drömmde i natt igen, jag drömmer mycket nu för tiden, fortfarande om den där personen. H*n pratade med mig, skrattade till och med. Jag blev lite ledsen när jag vaknade, då jag insåg att jag var alldeles ensam i mitt rum iaf, åh.

(My heart is under arrest again, but I'll break loose. My head is giving me life or death, but I can't choose. I swear I'll never give in. I refuse)

Men wtf, vad är det för fel på mig? Jävla känslor, dom gör aldrig som jag vill. INTE bra. Fan vad arg jag blir!!!!!