(I have been terrified of changes, cause I've built my life around you)
Jag läste precis någonting. Någonting som en person skrivit.
Det forsade upp massvis av olika känslor i huvudet på mig. Hat, kärlek, ångest, saknad.. Jag log lite när jag läste om fina minnen från i sommras, när vi och våra vänner träffades. När du och jag träffades. Mitt leende fösvann ganska snabbt, när jag läste det andra.
Du skrev att jag var stark. En av de starkaste du känner, du skrev att du inte förstod hur jag stod ut. Jag är inte stark, och jag var absolut inte stakt då. Jag grät varje dag, jag saknade dig varje dag. Jag tänkte på dig hela tiden. Jag kunde bara inte låta dig gå, jag vägrade förlora dig ännu en gång. Just då, kändes det som du var den ända som gjorde mig glad, den ända som gjorde mig lycklig. Jag var kär i dig.
Nu sitter jag här och gråter. Jag såg dig igår, jag ignorerde dig igår och du ignorerade mig. Vi stod ensamma med en annan person, länge. Vi pratade med honom, inte med varandra. Inte ett ord sa vi till varann, fast det är inte så konstigt. Vi har inte pratat på flera månader, så varför börja nu?
Jag vet inte varför jag skriver så mycket om det här. Jag har inte känslor för dig längre, iallafall inte såna känslor.
Visst, jag tänker på dig ibland och undrar vad som gick fel. Hur allt skulle vara om "det där" inte hade hänt. Jag tänker ibland på våra fina stunder i ditt rum, jag tänker ibland på hur vi kysste varandra och ibland tänker jag på när jag sa "jag tycker om dig, ******", tittade in i dina ögon medans du höll om mig och jag ville inget hellre, än att det skulle bli du och jag.
Men jag har gått vidare, jag har försökt iallafall. Jag har träffat någon ny, som jag börjar få väldigt mycket känslor för. Han gör mig glad, bara genom att låta mig se på honom. Jag saknar honom just nu, jag vill ha en av hans varma kramar.
Usch, vilket jobbigt inlägg det blev. Jag vet inte ens om det är rätt att publicera det. Äsch..
Det forsade upp massvis av olika känslor i huvudet på mig. Hat, kärlek, ångest, saknad.. Jag log lite när jag läste om fina minnen från i sommras, när vi och våra vänner träffades. När du och jag träffades. Mitt leende fösvann ganska snabbt, när jag läste det andra.
Du skrev att jag var stark. En av de starkaste du känner, du skrev att du inte förstod hur jag stod ut. Jag är inte stark, och jag var absolut inte stakt då. Jag grät varje dag, jag saknade dig varje dag. Jag tänkte på dig hela tiden. Jag kunde bara inte låta dig gå, jag vägrade förlora dig ännu en gång. Just då, kändes det som du var den ända som gjorde mig glad, den ända som gjorde mig lycklig. Jag var kär i dig.
Nu sitter jag här och gråter. Jag såg dig igår, jag ignorerde dig igår och du ignorerade mig. Vi stod ensamma med en annan person, länge. Vi pratade med honom, inte med varandra. Inte ett ord sa vi till varann, fast det är inte så konstigt. Vi har inte pratat på flera månader, så varför börja nu?
Jag vet inte varför jag skriver så mycket om det här. Jag har inte känslor för dig längre, iallafall inte såna känslor.
Visst, jag tänker på dig ibland och undrar vad som gick fel. Hur allt skulle vara om "det där" inte hade hänt. Jag tänker ibland på våra fina stunder i ditt rum, jag tänker ibland på hur vi kysste varandra och ibland tänker jag på när jag sa "jag tycker om dig, ******", tittade in i dina ögon medans du höll om mig och jag ville inget hellre, än att det skulle bli du och jag.
Men jag har gått vidare, jag har försökt iallafall. Jag har träffat någon ny, som jag börjar få väldigt mycket känslor för. Han gör mig glad, bara genom att låta mig se på honom. Jag saknar honom just nu, jag vill ha en av hans varma kramar.
Usch, vilket jobbigt inlägg det blev. Jag vet inte ens om det är rätt att publicera det. Äsch..
Kommentarer
Trackback
